Känns rätt svinigt, framför allt mot justin vernon/bon iver. Kanske även mot er. Att jag inte berättat mer än några enstaka meningar hur magiskt det var. Jag var nog rättare sagt stum av musikaliteten. Nu tvingar jag mig fram orden och försöker sätta fingret på de rätta. Jag vill inte göra ett enda felsteg,inte fan gjorde han det. Det finns tre saker jag värderar högt i livet, min nära,bon iver och mitt ego. Jag har ett fenomen,jag tror på musik. Jag tror på att det kan få människor att må bättre.Jag föddes inte till något musikaliskt underbarn som kan sätta mig vid en gitarr och spela grymmare än kristian matsson. Varenda ackord måste pluggas in i hjärnan för det ska komma något vettigt ur gitarren. Just så,som bon iver. Lyckas träffa rakt in i varenda ådra och pumpa ut blodet på nytt. Det var nog den längsta timmen i mitt liv,innan han och resterande åtta personer i bandet kom in på scenen. Samtidigt som dem började spela perth blev det overkligt,sanslöst,fenonamelt,perfektionellt och samtidigt enormt. Aldrig,aldrig. Har jag hört något liknande. Jag stod uppe på balkongen,lika likgiltig som alla andra,men varje ton skar i mig.