— e.e. cummings

Det har varit rätt tungt det senaste. Intryck och ett matteprov hängades. Vet inte hur frisk man är när man sitter fyra timmar i sträck och bara räknar. Antar att jag kan skylla förtjänsten på elin. För hur skulle jag annars klara av det? Nu känns det bara passande att sitta under filten och räkna regndropparna på fönstret. Jag kan hiva i mig mängder av kaffe, även viker sig benen dubbelt och ögonlocken kräver inte mycket mer än att få falla ner. Men mitt i alltihopa, fan vad jag bara ska va. 

Släng in ett öga här: http://beastiehearts.tumblr.com/
Förmodligen. Kommer jag hänga en del där nu. Ni vet. Så är det alltid när något är nytt. Men om några/någon dag/dagar kommer det hända grejer här. (ha inte mega överförväntningar nu) Men. Jag lovar. Att det är värt att kika in. Shit. Nu kan ni typ följa mig över allt era stalkers. Ha de fint.

All good things are wild and free. 
-Henry David Thoreau

Nu är jag på hemmaplan igen. Efter en vecka med snöklädda berg och vänner. Stått under klar stjärnhimmel med femtio personer och berättat att man aldrig ska ge upp. Spelat kortspel tills orken tagit slut. Badat i fyrtio grader. Åkt snöskoter till sjukstuga,vidare till röntgen,remiss på svåra skador. Haft strålande sol och vindstilla. Käkat ben&jerry. Sovit på bussen. Saknat. Skrattat. Glömt av hur en vanlig vardag ser ut. 

Stannar, undrar, andas fastän det känns som vartenda andetag är förlorat sedan länge. Vill skrika men det finns inga toner kvar på mina stämband; överspelade och trasiga. Jag har inga ljud att tonsätta mina tomma ord med och kanske är de varken tomma eller inte tomma heller om det ens finns några ord alls. Kan inte andas. Vill nog inte.

Begär efter att rasande fly längs asfaltsklädda gator, fly från någonting som kanske inte finns och om det finns ett mål vet jag inte var det är eller vägen dit men jag springer snabbt, gata efter gata på spagettiben utan att falla ännu. Jag dör! Jag dör lite för varje steg jag tar.

Ingenting lever upp till mina förväntningar och ingenting kan återskapa min verklighet jag en gång hade och som jag kanske inte ens längre vill ha. För ingen kan älska mig villkorslös och kanske är jag inte heller redo för att älskas. Jagad. Jagad av vem? Av vad? Jag vill bara slita världen i stycken, pussla våldsamt och lägga ingenting på plats som om jag hade någonting att spela med men det finns ingenting kvar och jag erkänner att jag är rädd precis som jag alltid var hela tiden. och jag vill inte kasta mig i famnen på någon som stiger åt sidan innan jag hinner landa. och jag vill inte falla igen oavsett  var jag landar och hur jag faller. Jag vill inte leka med mitt eget liv längre. Jag vill stanna och vara och leva och existera och rättfärdiga alla år som jag någonsin förlorat för de finns aldrig mer. De kommer aldrig igen.

Jag vet inte hur man tar isär allt, rengör och sätter ihop det igen. Jag vill  bara inte att det skall finnas någonting kvar av det som en gång var och jag  begår gärna samma misstag om och om igen om jag bara aldrig mer behöver minnas dem. Jag vill bara tro blint på kärleken och veta att den är sann men jag vet inte längre. Jag vet inte hur man gör, vad det är och vart jag tar vägen när jag inte längre är här. Jag vet inte vad jag vill uppnå men jag sliter mig ur famnen på den jag älskar, skriker, för jag vill inte vara kvar när han lämnar mig
och en dag kommer han att göra det.

Skrivet av; http://maneter.blogspot.com/

Inte så jävla tacky att sitta hemma själv en fredagkväll. Början på lovet tillråga på allt. Tröstar mig med halloumisallad,djupfryst sprite och notting hill. Brukar ju tydligen läka de flesta såren. Älskar the cure. Blir pepp på allting. Lyckorus.  Körde ihjäl mig på rullbandet. Då mår man. Stoltheten. Hur kan det finnas dagar då man saknar stolthet?  Åh. Såg världens finaste klänning. Galaxytema från tå till topp. Tänk er det och ett par creepers. mmm. Imorgon ska jag sova. Och tydligen göra andra tråkiga nödvändigheter. Nu ska jag kolla på kärleksdrama och gråta lite. Ha ett fiint lov. Och glöm för all del inte att sporta (SPORTlov) hehe. im so funny

Idag ville jag söka bidrag till en rullstol. I onsdags var den enda dagen som var oplanerad. Och jag sov sju extra timmar. Skulle snabbt läsa ett land på jordgloben och fick det till vinterdepression. Egentligen stod det norvästpacifiska. Nödvändigt. Att veta. För er. Tänkte bara att ni skulle haja poängen att jag har tröttnat på färgen grå. Utan att jag behövde skriva det. Ni vet. Att jag drar nästa vecka. Ändå tänkte jag ta om det. Så ni minns liksom. Inte så pjåkiga bilder som kommer komma upp sen. Dåligfront från min sida att aldrig ta tiden att fotografera. Men det är ju så...grått. Kan väll lägga till lite färg och säga att jag bokar festivalbiljett snart. Troligtvis rullar det åt hultsfredsfestivalen detta år. Svinglad. 
Drar till stockholm snart och lyssnar på damien när han plingar på sin gitarr och sjunger fina låttexter. Längtar sönder. Längtar till söder och nya skor.

Brutalt tråkiga melodifestivalen. Blev plötsligt något helt annat när man satt helt exalterad över torsten flinck. Och inte fan blev jag besviken. 
Jag hostar som om jag rökt i sjutton år. Och lever förtillfället på sånt som tydligen ska lindra halsen. Nästa vecka. Får jag äntligen packa väskan för en helvecka med vita backar och människor. Åh, så som jag längtat. Så ni får lite haj om hur läget ligger till. Jag får ju för all del inte glömma att berätta. Imorgon skakar jag hand för första gången med en afrikan. Skakar hand för en livsupplevelser som utspelar sig i någongång höst. Shit.