Det är svårt att priotera rätt när man alltid prioterar fel och när man lyssnar om på samma låt om och om igen men byter inte även fast öronen blöder. Men visst finns det värre saker att oroa sig för. Hur kan man känna att allt stämmer och ändå längta tills grönt och bekymmerlösa dagar och nätter. Kan man verkligen sakna något man egentligen aldrig hade? eller är det bara en dum illusion som man förställer sig i drömmarna och hoppas på att det är sant så fort man slår upp ögonlocken? När allt flyter samman av tankar och önskingar och den där tavlan som brukar vara så jävla rak inte längre är det och istället hänger snett över väggen. Och de guldiga mönstret på väggen smälter samman med den turkosa färgen och plötsligt vet jag knappt in o ut. Ja. Vem fan är man då. För allt kan inte va perfekt och jag vill inte vara perfekt. Så jag lever nog mitt bra men inte perfekta liv. För det vill jag inte.