Stannar, undrar, andas fastän det känns som vartenda andetag är förlorat sedan länge. Vill skrika men det finns inga toner kvar på mina stämband; överspelade och trasiga. Jag har inga ljud att tonsätta mina tomma ord med och kanske är de varken tomma eller inte tomma heller om det ens finns några ord alls. Kan inte andas. Vill nog inte.

Begär efter att rasande fly längs asfaltsklädda gator, fly från någonting som kanske inte finns och om det finns ett mål vet jag inte var det är eller vägen dit men jag springer snabbt, gata efter gata på spagettiben utan att falla ännu. Jag dör! Jag dör lite för varje steg jag tar.

Ingenting lever upp till mina förväntningar och ingenting kan återskapa min verklighet jag en gång hade och som jag kanske inte ens längre vill ha. För ingen kan älska mig villkorslös och kanske är jag inte heller redo för att älskas. Jagad. Jagad av vem? Av vad? Jag vill bara slita världen i stycken, pussla våldsamt och lägga ingenting på plats som om jag hade någonting att spela med men det finns ingenting kvar och jag erkänner att jag är rädd precis som jag alltid var hela tiden. och jag vill inte kasta mig i famnen på någon som stiger åt sidan innan jag hinner landa. och jag vill inte falla igen oavsett  var jag landar och hur jag faller. Jag vill inte leka med mitt eget liv längre. Jag vill stanna och vara och leva och existera och rättfärdiga alla år som jag någonsin förlorat för de finns aldrig mer. De kommer aldrig igen.

Jag vet inte hur man tar isär allt, rengör och sätter ihop det igen. Jag vill  bara inte att det skall finnas någonting kvar av det som en gång var och jag  begår gärna samma misstag om och om igen om jag bara aldrig mer behöver minnas dem. Jag vill bara tro blint på kärleken och veta att den är sann men jag vet inte längre. Jag vet inte hur man gör, vad det är och vart jag tar vägen när jag inte längre är här. Jag vet inte vad jag vill uppnå men jag sliter mig ur famnen på den jag älskar, skriker, för jag vill inte vara kvar när han lämnar mig
och en dag kommer han att göra det.

Skrivet av; http://maneter.blogspot.com/