Shit det är som man skulle vilja fråga vadfan man gör med sitt liv när man kollar på bilder i timmar som stämmer och liksom borrar sig in till den svagaste punkten. Jag antar att det är som om man måste veta att någon har medlidande och att man inte är den enda kotten på jorden. Jag vill nästan vika ut hela mitt hjärta liksom blotta det, säga att telefonsnubben fick mig att bita av stress och hur jag har den här pinsamma sidan av musiksmak och om hur jag önskar att alla gamla inte gick så dåligt som dom gör och hur jag hatar hur de automatiska gräsklipparna piper varje gång de har klippt färdigt. tillåt mig att känna ånger av smågrejerna som

är bättre än det stora hela.