Aah så jävla exponiell mumford and sons är. ja må ju vara den sista människan på jorden som tar upp deras nya i will wait o ja inte för att tala om deras nya album ,jag blir gråtfärdig och genomlycklig med den konstigaste kombon med känslor. Jag skulle kunna sprängas om jag lyssnar för mycket, kan inte hejda mig själv så musikfreak all day long att de mesta skrämmer mig. Visst kan man läka såren när han bröt handen och avbröt den där konserten man längtat efter så det gjort ont ända in i revbenen, o sen får man en andra chans o sumpar den totalt. då är man ju född till otur. vem bryr sig ja ska se dom och dö lycklig. dom måste ba komma på den genialiska idé att hitta till detta vinterland med isbjörnar. och vet ni? jag skulle kunna skriva en bok på tusen sidor om bon ivers konsert igen men jag vill inte för då skulle ja blotta hela mig. det skulle inte finnas något kvar.